så säg det då!

Jag gör det som man verkligen inte får göra. Jag sitter och vräker ur mig mina känslor i en mobiltelefon på tunnelbanan. Men jag kan inte låta bli och när Sandra ringer för att de har tagit en paus i inspelningen så forsar allt det jobbiga ut. På sätet mittemot sitter en man, eller kille det beror lite på vart gränsen går, men han är nog 30. Han sneglar lite på mig och skruvar på sig, men jag pladdrar på, sänker inte ens rösten och saken blir inte bättre av att vi åker in i en tunnel och jag blir tvungen att upprepa allt 10 gånger för att samtalet hackar sig fram. Nu kan ingen ha missat vad jag pratar om. 30-åringen i sätet mittemot pillar på sin iPod och efter ett tag så tar han av sig lurarna. Jag är färdig med att älta mina problem och samtalet bryts tvärt när vi återigen åker in i en tunnel. 30-åringen reser på sig strax före vi är framme vid Hornstull och han står lite snett framför mig och sneglar lite bakåt på mig då och då. Jag blir generad för jag inser att han vet lite mer än vad han ska veta om mig. Men han ser snäll ut. Så stannar vagnen och dörrarna öppnas. Han går ut, jag engagerar mig i att skicka ett sms och tittar upp som hastigast. Då ser jag honom gå några steg från vagnen, sen stannar han och vänder sig om tvärt och ser ut att vara på väg tillbaka in i vagnen. Han tittar på mig och öppnar munnen som om han vill säga något, men så stängs dörrarna till vagnen och tåget börjar rulla. Du killen, om du läser det här så vill jag gärna veta vad du tänkte säga. Hade du ett bra råd, eller har du också blivit nobbad? Nästa gång så borde du stanna och säga det du har på hjärtat!