Påsken är slut, den kändes kort och ganska händelselös, det närmaste action jag kom var när jag var på påskmiddag och en kompis till en kompis slängde en jättestor bit färsk lax i soporna, för att den inte fick plats i ugnsformen.
- Den där biten hade säkert räckt till fyra-fem portioner, sa jag.
- Ja, men den fick inte plats, så vad skulle jag göra?, sa han.
- Spara den, sa jag.
- Men då blir den äcklig ju, sa han.
- Åh, vad gulligt, tänker du på barnen i Afrika?, sa hans ljuva flickvän. Jag minns att vi fick sy tygpåsar som det stod ”vår miljö får inte dö” på när vi gick i lågstadiet. Men det kanske inte min kompis polare fick, det kanske inte är någon som har berättat för honom att det är ganska dumt att slänga fräsch mat. Ignorant Bliss, sa min andra goda vän och menade det verkligen. Han tycker att det är meningsfullt att jobba för stora företag som Nike för att ha råd att göra sin blip-blop musik. Det gör honom glad och jag orkar inte vara den som hela tiden ska läxa upp folk, så jag håller käft. Vi går en promenad och jag berättar att här gjorde Nobel sina fösta provsprängningar. Eftersom han inte vet vem Nobel är så berättar jag att det är typ snubben som fixade så att vi kan kriga så bra nu.
– Really? Säger han och börjar fotografera.
– Well, we’re so proud of him that every year there’s a great party to his honour, maybe you’ve heard of the Nobelprize? Det finns så många kända snubbar, vi går förbi en staty av Bellman. Jag försöker förklara texten till ”tycker du att graven är för djup”. Det går sådär och när jag fortsätter att berätta om systembolaget tycker han mest att vi verkar ha ett ansträngt förhållande till alkohol. Vad fan ska jag svara på det, det har snöat oavbrutet i en vecka och är -5 grader, jag börjar förstå hur Bellman tänkte. Insiktsfull för att vara snubbe. Jag undrar lite om det kan vara så att feminismen håller på att dö i vår kära huvudstad. När jag var på demo på 8:e mars var det inte ens en fjärdedel så många tjejer där som en demo i Malmö. Det är inte trendigt att vara feminist längre, läste jag sen, tror att det var i DN. Sen hade jag ett långt samtal med en av mina klokaste vänner och han sa en massa vettiga saker om att kvinnor måste börja ta mer plats. Loppan var också klok som vanligt och stod på sig när vi hamnade i diskussionen om varför separatism är så viktigt ibland. I slutändan så tror jag att det handlar om att ta sig själv på allvar. Jag lär mig en massa viktiga saker varje dag. Som att generell bostadspolitiska frågor ligger under Finansdepartementet, men om det handlar om flyktingbostadspolitik så är det Justitiedepartementet man ska vända sig till. Kunskapen visar sig vara ganska överflödig, jag ringer till olika personer hela dagen, men ingen svarar. Känns på något sätt ganska tryggt att veta att politikerna är så upptagna med att göra vad det än nu de gör så att de inte har tid att svara i telefon. Kanske är Stockholmssmekmånaden över, det börjar kännas tungrott. Det som tidigare var spännande har förvandlats till rutin och nyfikenheten är borta. Kanske försvann den när jag på allvar började leta bostad och en av de första sidorna jag kom till berättade att det kan ta upp till 20-25 år i kö innan man får något. Så om ca 22,5 år så kanske jag får bo i Stockholm, till dess, så har jag spanat in en jättestor låda mitt i centrum som verkar stå praktisk taget tom, det sägs att det ska finnas ca 600 rum....
- Den där biten hade säkert räckt till fyra-fem portioner, sa jag.
- Ja, men den fick inte plats, så vad skulle jag göra?, sa han.
- Spara den, sa jag.
- Men då blir den äcklig ju, sa han.
- Åh, vad gulligt, tänker du på barnen i Afrika?, sa hans ljuva flickvän. Jag minns att vi fick sy tygpåsar som det stod ”vår miljö får inte dö” på när vi gick i lågstadiet. Men det kanske inte min kompis polare fick, det kanske inte är någon som har berättat för honom att det är ganska dumt att slänga fräsch mat. Ignorant Bliss, sa min andra goda vän och menade det verkligen. Han tycker att det är meningsfullt att jobba för stora företag som Nike för att ha råd att göra sin blip-blop musik. Det gör honom glad och jag orkar inte vara den som hela tiden ska läxa upp folk, så jag håller käft. Vi går en promenad och jag berättar att här gjorde Nobel sina fösta provsprängningar. Eftersom han inte vet vem Nobel är så berättar jag att det är typ snubben som fixade så att vi kan kriga så bra nu.
– Really? Säger han och börjar fotografera.
– Well, we’re so proud of him that every year there’s a great party to his honour, maybe you’ve heard of the Nobelprize? Det finns så många kända snubbar, vi går förbi en staty av Bellman. Jag försöker förklara texten till ”tycker du att graven är för djup”. Det går sådär och när jag fortsätter att berätta om systembolaget tycker han mest att vi verkar ha ett ansträngt förhållande till alkohol. Vad fan ska jag svara på det, det har snöat oavbrutet i en vecka och är -5 grader, jag börjar förstå hur Bellman tänkte. Insiktsfull för att vara snubbe. Jag undrar lite om det kan vara så att feminismen håller på att dö i vår kära huvudstad. När jag var på demo på 8:e mars var det inte ens en fjärdedel så många tjejer där som en demo i Malmö. Det är inte trendigt att vara feminist längre, läste jag sen, tror att det var i DN. Sen hade jag ett långt samtal med en av mina klokaste vänner och han sa en massa vettiga saker om att kvinnor måste börja ta mer plats. Loppan var också klok som vanligt och stod på sig när vi hamnade i diskussionen om varför separatism är så viktigt ibland. I slutändan så tror jag att det handlar om att ta sig själv på allvar. Jag lär mig en massa viktiga saker varje dag. Som att generell bostadspolitiska frågor ligger under Finansdepartementet, men om det handlar om flyktingbostadspolitik så är det Justitiedepartementet man ska vända sig till. Kunskapen visar sig vara ganska överflödig, jag ringer till olika personer hela dagen, men ingen svarar. Känns på något sätt ganska tryggt att veta att politikerna är så upptagna med att göra vad det än nu de gör så att de inte har tid att svara i telefon. Kanske är Stockholmssmekmånaden över, det börjar kännas tungrott. Det som tidigare var spännande har förvandlats till rutin och nyfikenheten är borta. Kanske försvann den när jag på allvar började leta bostad och en av de första sidorna jag kom till berättade att det kan ta upp till 20-25 år i kö innan man får något. Så om ca 22,5 år så kanske jag får bo i Stockholm, till dess, så har jag spanat in en jättestor låda mitt i centrum som verkar stå praktisk taget tom, det sägs att det ska finnas ca 600 rum....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar