ctrl + z

Jag har verkligen tagit mod till mig, slår alla siffrorna i telefonnumret och sitter där som på nålar och hör de långa tutande tonerna sakta dö bort en efter en. Inget svar. Tillslut kopplas en metallisk telefonsvararröst in. En kvinna säger att abonnenten jag har sökt kan inte nås för tillfället, men jag får gärna lämna ett meddelande. Tack ska du ha. Mina svettiga fingrar trycker på ”avsluta” knappen, och jag suckar lite av frustration. Men jag har ingen stolthet så en timma senare så provar jag igen. Samma sak igen, efter en evighet kopplas jag till den slentriantrevliga kvinnan som upplyser mig om att jag gärna får lämna ett meddelande efter tonen. Det hörs ett litet pip och helt plötsligt inser jag att jag måste säga något, annars är jag den konstiga tjejen som ringde och var tyst i telefonen. Så jag börjar ett långt osammanhängande babbel. Jag avslutar med att informera om mitt telefonnummer och sen lägger jag på. Min puls är uppe i minst 2000, och en overklig känsla av antiklimax sköljer över mig. Jag inser det inte så ideala i att nu ligger bollen hos honom. Jag överväger för en sekund att skicka ett mail till honom men beslutar snabbt att jag nog håller på att gå lite för långt. Så jag sätter mig ner och stirrar på telefonen som är öronbedövande tyst.