utvärdering

Idag har jag skrivit en utvärdering av mitt erasmusutbyte. Det var lite vemodigt att behöva gå igenom allt som hänt. Men jag hade faktiskt ganska mycket hjälp av bloggen, som ju faktiskt kommit att fungera som en dagbok. Jag funderar ganska mycket på att sluta skriva här, det känns inte värt längre. Men ändå så fortsätter jag. Kanske har jag lite behov av att hävda mig.

veckans lista

veckans lista heter: Det är inte okej!

1. Det är inte okej att inte svara i telefon när folk ringer.
2. Det är inte okej att inte svara på sms.
3. Det är inte okej att verka intresserad och sen inte höra av sig.
4. Der ät inte okej att inte visa lite respekt när folk har öppnat sitt hjärta och varit skitmodiga. (Go Malin!)
nästa veckas blir det kanske: "Det är okej att"...

jag vaknade upp och var randig

så säg det då!

Jag gör det som man verkligen inte får göra. Jag sitter och vräker ur mig mina känslor i en mobiltelefon på tunnelbanan. Men jag kan inte låta bli och när Sandra ringer för att de har tagit en paus i inspelningen så forsar allt det jobbiga ut. På sätet mittemot sitter en man, eller kille det beror lite på vart gränsen går, men han är nog 30. Han sneglar lite på mig och skruvar på sig, men jag pladdrar på, sänker inte ens rösten och saken blir inte bättre av att vi åker in i en tunnel och jag blir tvungen att upprepa allt 10 gånger för att samtalet hackar sig fram. Nu kan ingen ha missat vad jag pratar om. 30-åringen i sätet mittemot pillar på sin iPod och efter ett tag så tar han av sig lurarna. Jag är färdig med att älta mina problem och samtalet bryts tvärt när vi återigen åker in i en tunnel. 30-åringen reser på sig strax före vi är framme vid Hornstull och han står lite snett framför mig och sneglar lite bakåt på mig då och då. Jag blir generad för jag inser att han vet lite mer än vad han ska veta om mig. Men han ser snäll ut. Så stannar vagnen och dörrarna öppnas. Han går ut, jag engagerar mig i att skicka ett sms och tittar upp som hastigast. Då ser jag honom gå några steg från vagnen, sen stannar han och vänder sig om tvärt och ser ut att vara på väg tillbaka in i vagnen. Han tittar på mig och öppnar munnen som om han vill säga något, men så stängs dörrarna till vagnen och tåget börjar rulla. Du killen, om du läser det här så vill jag gärna veta vad du tänkte säga. Hade du ett bra råd, eller har du också blivit nobbad? Nästa gång så borde du stanna och säga det du har på hjärtat!

ctrl + z

Jag har verkligen tagit mod till mig, slår alla siffrorna i telefonnumret och sitter där som på nålar och hör de långa tutande tonerna sakta dö bort en efter en. Inget svar. Tillslut kopplas en metallisk telefonsvararröst in. En kvinna säger att abonnenten jag har sökt kan inte nås för tillfället, men jag får gärna lämna ett meddelande. Tack ska du ha. Mina svettiga fingrar trycker på ”avsluta” knappen, och jag suckar lite av frustration. Men jag har ingen stolthet så en timma senare så provar jag igen. Samma sak igen, efter en evighet kopplas jag till den slentriantrevliga kvinnan som upplyser mig om att jag gärna får lämna ett meddelande efter tonen. Det hörs ett litet pip och helt plötsligt inser jag att jag måste säga något, annars är jag den konstiga tjejen som ringde och var tyst i telefonen. Så jag börjar ett långt osammanhängande babbel. Jag avslutar med att informera om mitt telefonnummer och sen lägger jag på. Min puls är uppe i minst 2000, och en overklig känsla av antiklimax sköljer över mig. Jag inser det inte så ideala i att nu ligger bollen hos honom. Jag överväger för en sekund att skicka ett mail till honom men beslutar snabbt att jag nog håller på att gå lite för långt. Så jag sätter mig ner och stirrar på telefonen som är öronbedövande tyst.

Allt var en lek, men aldrig på låtsas

Påsken är slut, den kändes kort och ganska händelselös, det närmaste action jag kom var när jag var på påskmiddag och en kompis till en kompis slängde en jättestor bit färsk lax i soporna, för att den inte fick plats i ugnsformen.
- Den där biten hade säkert räckt till fyra-fem portioner, sa jag.
- Ja, men den fick inte plats, så vad skulle jag göra?, sa han.
- Spara den, sa jag.
- Men då blir den äcklig ju, sa han.
- Åh, vad gulligt, tänker du på barnen i Afrika?, sa hans ljuva flickvän. Jag minns att vi fick sy tygpåsar som det stod ”vår miljö får inte dö” på när vi gick i lågstadiet. Men det kanske inte min kompis polare fick, det kanske inte är någon som har berättat för honom att det är ganska dumt att slänga fräsch mat. Ignorant Bliss, sa min andra goda vän och menade det verkligen. Han tycker att det är meningsfullt att jobba för stora företag som Nike för att ha råd att göra sin blip-blop musik. Det gör honom glad och jag orkar inte vara den som hela tiden ska läxa upp folk, så jag håller käft. Vi går en promenad och jag berättar att här gjorde Nobel sina fösta provsprängningar. Eftersom han inte vet vem Nobel är så berättar jag att det är typ snubben som fixade så att vi kan kriga så bra nu.
– Really? Säger han och börjar fotografera.
– Well, we’re so proud of him that every year there’s a great party to his honour, maybe you’ve heard of the Nobelprize? Det finns så många kända snubbar, vi går förbi en staty av Bellman. Jag försöker förklara texten till ”tycker du att graven är för djup”. Det går sådär och när jag fortsätter att berätta om systembolaget tycker han mest att vi verkar ha ett ansträngt förhållande till alkohol. Vad fan ska jag svara på det, det har snöat oavbrutet i en vecka och är -5 grader, jag börjar förstå hur Bellman tänkte. Insiktsfull för att vara snubbe. Jag undrar lite om det kan vara så att feminismen håller på att dö i vår kära huvudstad. När jag var på demo på 8:e mars var det inte ens en fjärdedel så många tjejer där som en demo i Malmö. Det är inte trendigt att vara feminist längre, läste jag sen, tror att det var i DN. Sen hade jag ett långt samtal med en av mina klokaste vänner och han sa en massa vettiga saker om att kvinnor måste börja ta mer plats. Loppan var också klok som vanligt och stod på sig när vi hamnade i diskussionen om varför separatism är så viktigt ibland. I slutändan så tror jag att det handlar om att ta sig själv på allvar. Jag lär mig en massa viktiga saker varje dag. Som att generell bostadspolitiska frågor ligger under Finansdepartementet, men om det handlar om flyktingbostadspolitik så är det Justitiedepartementet man ska vända sig till. Kunskapen visar sig vara ganska överflödig, jag ringer till olika personer hela dagen, men ingen svarar. Känns på något sätt ganska tryggt att veta att politikerna är så upptagna med att göra vad det än nu de gör så att de inte har tid att svara i telefon. Kanske är Stockholmssmekmånaden över, det börjar kännas tungrott. Det som tidigare var spännande har förvandlats till rutin och nyfikenheten är borta. Kanske försvann den när jag på allvar började leta bostad och en av de första sidorna jag kom till berättade att det kan ta upp till 20-25 år i kö innan man får något. Så om ca 22,5 år så kanske jag får bo i Stockholm, till dess, så har jag spanat in en jättestor låda mitt i centrum som verkar stå praktisk taget tom, det sägs att det ska finnas ca 600 rum....

snö

Det snöar ute, jag tänker att nu, nu är det den sista snön som faller. En timma senare snöar det igen. Allt upprepar sig och rätt vad det är så står han där i farstun med alla sina instrument och jag smälter lite. Fast bara lite. Han får låna en t-shirt för de på flygplatsen i London har slarvat bort hands resväska med alla kläder. Jag ringer runt till alla flygplatser för att försöka hitta hans väska, men ingen vet var den är. Men det måste ju vara svårt att hitta en liten väska i en så stor byggnad. Jag känner mig också grymt liten, som en borttappad resväska som åker tunnelbana fram och tillbaka för någon har glömt att ta med mig av. Så jag sitter kvar. Tunnelbanan åker förbi T-centralen och helt plötsligt kommer ljuset när tåget vågar sig upp ovan mark för ett ögonblick….Slussen…Gamla stan….sen ner igen. Det där var min dagliga fix av dagsljus när jag var sjuk i en månad. Jag kunde längta hela dagen efter att få se Stockholm öppna sig framför mig. Ibland behöver man påminnas om hur vackert det är. Nu har en arkitektgubbe kommit på att det är en jättebra idé att gräva ner även de två hållplatserna. Enligt honom så är de en skamfläck i Stockholm, ”Stockholms fulaste plats” kallade han det. Jag ska köpa en cykel, tunnelbana är ändå så dyr. 700 spänn kostar det i månaden och igår så tappade Tove bort sitt terminskort. På kvällen så kollade vi på en jättesorglig film, fast jag grät inte så mycket, bara såna där snygga Hollywoodtårar som liksom rinner snyggt nerför kinden, men det kom inget snor. Då kände jag mig lite stolt, för Tove grät jättemycket. Efter filmen berättade hon att det sista hennes pappa sa innan han dog var: - Jag kan se stjärnor och planeter. Sen dog han. Jag pratade med Mormor, hon var dramatisk och sa att vi får se om vi ses något mer. Jag gillar inte när hon pratar så, för jag vill inte att hon ska dö. Starka mormor som var chef på fabriken och som kan sticka de bästa tröjorna, men som hatar att laga mat och inte ens kan steka pannkakor. Jag sa att vi nog ses i maj. Om en vecka är det sommartid, då får man ställa om klockan. Tiden snurrar tillbaka och jag blir tvungen att surfa in på youtube för att se om jag kan slösa bort lite mer tid som jag egentligen borde skriva uppsats på. Jag hittar ett videoklipp som är upplagt för 3 dagar sen. Han står på scen och sjunger. Han har min t-shirt på sig. Nu snöar det igen.